Platsenhet vid Alzheimer: GPS, klockor, appar och trygghetslarm
Alla familjer som har Alzheimer inpå livet är rädda för samma sak: att personen går ut och inte hittar hem. Det finns hjälpmedel, vart och ett med sin plats och sina gränser, och en fråga att ställa först: vad samtycker personen till, och vilken värdighet lämnar vi kvar?

När en äldre person får diagnosen Alzheimer eller någon annan demenssjukdom kommer förvirringen ofta före beroendet: i månader eller år går hen fortfarande ut själv för att handla, promenera, gå i kyrkan. Det är just då en platsenhet kan göra nytta, och det är också då personen fortfarande kan (och bör) vara med och bestämma om den.
Först av allt: samtycket
Så länge personen har sin beslutsförmåga kvar är platsenheten hens egen: man förklarar, visar och hen bestämmer. Att bära något som följer en utan att veta om det är inte omsorg, det är något annat. När förmågan har gått förlorad går beslutet över till familjen eller den som är förmyndare, och även då är det klokt att välja det minst ingripande som fungerar, och gå igenom det med läkaren och socialtjänsten. I Spanien är samtycke och skydd av hälsouppgifter reglerade; en platsenhet hos en person som inte kan samtycka är en skyddsåtgärd, inte en bekvämlighet.
Alternativen, från mest till minst lämpliga
1. Mobilt trygghetslarm
De trygghetstjänster som regioner och kommuner erbjuder finns också i mobila versioner: en enhet med GPS och larmknapp som kopplar upp mot en larmcentral dygnet runt, gjord för den som går hemifrån. Det är alternativet med människor i andra änden och ofta det billigaste eller helt gratis. Man ansöker via socialtjänsten.
2. GPS-larm med SIM (klocka eller hänge)
Enheter med egen GPS och eget SIM-kort, ibland med lås så att personen inte tar av dem, avisering om hen lämnar ett vanligt område och en hjälpknapp som ringer till familjen. Vissa kommuner lånar ut dem (Mazarrón, i Murcia, lånar ut klockor med GPS till familjer till personer med Alzheimer). Det här ska du titta på: batteri (en till två dagar), 4G-täckning, precision inomhus, SIM-avgiften och framför allt att personen faktiskt har den på sig.
3. En mobil med en app för att se var familjen är
Bara om personen använder mobil och har den med sig med laddat batteri. Då ger en app med en krets kartan, ”jag mår bra” och aviseringarna; i Mi Estela hjälper Äldreläget (stor text, få knappar) och den milda incheckningen (om personen inte har rört sig på många timmar skickas en avisering till den hen själv har valt; det är hen som slår på den) i de tidiga stadierna. Vi säger det rakt: när personen inte längre kan hantera mobilen eller glömmer den hemma slutar en app att fungera, och den ersätter aldrig trygghetslarm eller nödtjänster.
4. Det som inte funkar (eller funkar dåligt)
- En AirTag i väskan eller i jackan: den visar inte realtid, den förutsätter att det finns iPhones i närheten, den har ingen hjälpknapp och den får andra människors mobiler att larma. Apple säger att den inte är till för personer. Varför.
- Dela plats via WhatsApp: den räcker i 8 timmar och måste slås på varje gång.
- Appar som lovar att hitta en person via telefonnumret: de finns inte.
Det som hjälper utöver själva enheten
- Ett kort i plånboken och ett armband med namn och telefonnummer till en kontaktperson.
- Säg till grannarna, till baren och till apoteket där personen brukar vara: grannskapet hittar ofta snabbare än GPS.
- Rutiner med utgång vid fasta tider, som är lättare att följa med på.
- Anhörigföreningarna för Alzheimer i varje provins ger råd om allt det här och känner till de lokala resurserna.
Källor
- Ayuntamiento de Mazarrón: lån av klockor med GPS till personer med Alzheimer
- IMSERSO: definition av trygghetslarmstjänsten (teleasistencia)
- Apple: en uppdatering om AirTag och oönskad spårning (10 feb 2022)



